Har vi köpt en ny bil kanske ni undrar? Nej, vi har inte köpt en Ferrari, vi bor fortfarande i vår fina, men ibland lite struliga, och snäppet billigare plåtis. Men just nu befinner vi oss vid klättersektorn Ferrari, strax utanför byn Mula. För den som är nyfiken finns en karta (i huvudmenyn här på bloggen), där uppdaterar jag med ställen vi har besökt.

I torsdags hade Fredrik egentligen tänkt jobba, men han är väldigt väder-flexibel, och eftersom det var fint väder gav vi oss istället iväg till Cola del Caballo. Det var en klippa precis vid havet, väldigt vackert men inte så många leder, och tyvärr lite dålig kvalité på vissa ankare. Ankarna består vanligtvis av två bultar (grunden i all säkerhet är redundans, och att alltid vara säkrad i två punkter), och ankaret är i slutändan det enda man sitter fast i när man har klättrat färdigt och rensat leden (tagit bort alla sina quickdraws). Från marken såg det ut som att vissa ankare hade två väldigt rostiga bultar, saltvatten från havet är inte så bra för rost tyvärr. Dessa leder skippade vi helt att klättra. Några andra ankare såg mer okej ut, så vi klättrade två leder var innan vi kände oss färdiga för dagen.

Nu när vi är lediga så länge, och har mycket tid för klättring känns det ändå som en bra dag. Men hemma i vardagslivet när vi bara kan klättra utomhus på helger, och inte kan anpassa klätterdagar efter väder lika bra så infinner sig ofta känslan att man måste ”maxa” en sån klätterdag. Dessutom är det ofta en bit att transportera sig till klättring om man bor i platta Uppsala, så vi måste se till att gå upp i tid och komma iväg och hinna klättra så mycket som möjligt. Jag föredrar att vara tjänstledig på heltid och ta dagarna som de kommer, synd bara att det inte genererar någon som helst inkomst…

På fredagen behövde Fredrik jobba på riktigt, trots att det var fint väder. Eftersom han just nu inte kan ladda datorn i bilen åkte vi direkt efter morgonkaffet in till en camping strax utanför Cartagena för att kunna få lite ström. En supertrevlig camping, driven av ett väldigt socialt tyskt/spanskt par, och med några enstaka svenska långtidsboende. Eller för att göra en lite mer hypead beskrivning: nytt rekord i antal svenska husbilar på samma ställe!!! Fyra stycken inklusive oss själva. Vi träffade bland annat en finlandssvensk pensionerad man från Gävle som var väldigt snäll och pratglad. Extra guldstjärna i kanten för fint och stämningsfullt julpynt på campingen. Tyvärr glömde jag ta en bild av det.

Innan det ens hade hunnit bli lunchdags fick vi mejl att vår inverter hade kommit fram med posten, tjoho! Vi åkte direkt in till Cartagena, samma industriområde som Fredrik firat sin födelsedag, och hämtade den. Tillbaka på campingen försvann Fredrik direkt in i sin fokus-bubbla, och tog bort den trasiga inverten och installerade den nya. Allting verkar funka som det ska, väldigt skönt att vi inte är beroende av extern ström längre, och att vi inte behövde hänga kvar runt Cartagena till början på nästa vecka.

I lördags begav vi oss lite nordväst, inåt landet, till klätterområdet Ferrari. Vi träffade ett svenskt par, första icke-pensionär-och-klättrar-svenskarna vi träffat på den här resan. De hade klättrat mycket i detta området och i övriga Spanien, och vi fick oändligt många tips både på leder och klippor. Det är alltid kul att utbyta tips på klätterområden, oavsett nationalitet. Det visade sig att de även hade lite kompisar här, och nu har vi alltså tangerat rekordet med fyra stycken svenska husbilar på samma ställe! Men inte bara det, vi var fler än tyskarna, vilket aldrig någonsin hänt oss på den här resan, och med största sannolikhet inte kommer hända igen.

Okej, kanske mer intressant att skriva lite om klättringen. Klippan här är väldigt häftig, den är liksom bubblig eller vågig eller nånting. Svårt att beskriva men jag hoppas det syns lite på bilden. Det är mycket överhängande leder på nivåer som vi gillar att klättra, vilket inte är särskilt vanligt. Mer överhäng brukar ofta göra att lederna blir ohyggligt svåra, men här finns rikligt med formationer och grepp så att även jag (ibland) kan ta mig upp.

Igår var det väldigt stekigt i solen, och vi behövde sätta oss i skuggan mellan lederna för att inte bli för sega. Jag blev lite småkränkt igen när jag inte klarade en 6a som jag trodde skulle vara en bra uppvärmningsled. Jag blev helt slutkörd istället för bara uppvärmd, så kan det gå, Fredrik skrattade åt mig när jag kom ner för att jag var lite bitter. Man ska ju såklart inte hänga upp sig alltför mycket på graderingen, men jag vill ju ändå vara en klättrare som kan onsighta (klara på första försöket) 6a. Men jag hade iallafall roligt, och det är ju det viktigaste.

Vi kände oss inte färdiga med det här stället, och sov kvar här. Parkeringen är ovanför klippan, typ mitt i ingenstans, men utsikt över små berg åt alla håll. Det är en riktigt härlig plats för att campa. När man går ner till klippan har man dock utsikt över en motorväg, vilket inte är den mysigaste utsikten och tyvärr en del buller. Men klippan är som sagt riktigt bra, så det är absolut värt lite buller.

Vi vaknade till en magisk soluppgång, och sen lite duggregn. Min kära familj ringde imorse, och vi pratade en stund i telefon. De frågade om vi inte skulle hinna hem till julen ändå. Vi räknade lite på det igår, vi har drygt 3500 km hem, och Google Maps estimerar drygt 40h om vi undviker tullvägar. Google maps vet dock inte att vår maxhastighet är 90 km/h (snålar med bränslet), så vi räknar med minst 48h. Om vi kör 8h per dag blir det alltså 6 dagars resa. Vi är otroligt osugna på att åka hem, det känns som att resan precis har börjat, vi har vant oss att bara göra vad vi känner för och åka precis var vi vill när det passar oss. Nu helt plötsligt måste vi börja räkna dagar och planera för att komma hem i tid. Jag tröstar mig dock med att det förhoppningsvis finns is för skridskoåkning när jag är tillbaka. Och såklart familj och vänner som vi saknat!

Nog med det deppiga! Efter det slutat duggregna gick vi ner till klippan. Idag har det varit kyligt, och jag gick tillbaka till bilen för att sätta på mig långkalsonger och hämta ett par vantar. Så lyxigt att bara ha 5 minuters enkel promenad mellan klippan och parkeringen. Enligt vår termometer monterad på undersidan av bilen var det drygt 9 grader idag, egentligen inte riktigt väder för vantar tänker ni säkert, men jag är lite frusen av mig och man blir extra kall av att stå stilla medan man säkrar den andra personen som klättrar. Vi klättrade några leder var, och kände oss trötta och färdiga för dagen långt före solen gått ner. Sista leden jag klättrade kom till och med några droppar regn. Vi njöt av varmt te och pepparkakor i bilen, och nu regnar det lite mer.

Om vädret tillåter klättrar vi här imorgon igen, annars börjar det kanske bli dags att vända norrut.